Så stilla, så lugnt och så tyst.
En önskan finns om att det i mitt inre kunde vara lite mer så.
Oftast, nu för tiden, är det bara en lätt bris inom mig.
Återigen något jag är så tacksam över.

Jag har ett bryderi.
Min naivitet som jag gillar och som jag inte vill ta bort.
Men, ibland så är guldfisken framme och jag glömmer varje gång.
Nej, det handlar inte om att jag glömmer, jag vill ju våga känna, så är det ju.

Men snälla, låt honom inte jiddra bort mig.