Vad är det vi skall acceptera?

Det tyckte lite oroväckande.
Att jag talade om hur jag kände.
"Vi är ju så unga!"
Allt handlar om att acceptera varandra för den vi är.

Visst vi kan acceptera varandra, men kanske inte med varandra.
Jag har en tanke om hur jag vill ha det, precis som han har en tanke om hur hans liv skall vara.
Hans tanke kan jag respektera, och han kan säkert acceptera min, men kanske kan vi inte fläta ihop dem två?

Det är lätt för någon att säga: "Acceptera mitt liv, för jag kommer inte att förändras så mycket", då lägger man plötsligt över allt ansvar på den andre, och gör det väldigt enkelt för sig själv.

Jag kanske var lite over the top, men jag var i alla fall ärlig mot mig själv. Han får se mig som jag är. Om han inte kan ta det så är han ändå inte något för mig.