Jag

Jag har blivit sagd till att jag är sjuk, och att jag får skylla mig själv.

Jag har blivit sagd till en rad saker som jag aldrig trodde att jag skulle få höra. Av personen som alltid försökt få mig att tro att hon är det viktigaste i mitt liv.

Man säger ibland saker utan att reflektera, många sanningar som visar tydligt var den människan står. Det är ledsamt när det händer.

tålamod

Jag har hoppat.
Har jag nu en gång hoppat så kan jag lika gärna fortsätta.

Det känns som jag sakta, sakta, sakta,
kryper ur mitt skal.

Ett hårt, tungt jävla skit skal.

Livrädd men förväntansfull för vad jag kommer att möta.

elimination

Jag sa upp mig. Var så beslutsam, beslutet kom från tårna och strömmade genom hela min kropp.
Skönt att ha bestämt sig.

Nu är det nog, som sagt.

Tröttheten sköljer över mig, och jag har svårt att stå rakt.

Jag tränar på att andas, men vill inte. Varför är det så svårt?

Gode gud, giv mig kraft att bryta alla negativa mönster i mitt liv.- Jag vill böra leva, leva fullt ut!

Nu är det!

Det är nu det gäller! Inte imorgon, inte i övermorgon, utan NU!

Jag gör det för min skull, därför att det är mitt liv och ingens annan.
Imorgon gör jag det.

snäll mot mig själv.

Så istället för att misshandla, plåga och klanka ner på mig själv har jag nu testat något nytt.

Jag har försökt vara snäll mot mig själv hela helgen och jag måste få erkänna att jag tycker om mig själv när jag är snäll.

Tapper

Vad är den innersta känslan nu?

Varför gråter jag? Vad är det jag sörjer?
Jag känner mig så fruktansvärt ensam.

Jag känner ingen trygghet, what so ever.

Ju mer jag missköter mig själv dessto mer ensam känner jag mig.

keep them coming!

Tårarna vill inte sluta rinna.
Det är en ständig, stilla bäck som sakta rör sig på mina kinder.
Varför vill de aldrig ta slut och varför kan jag inte sluta tycka synd om mig själv?

Varför kan jag inte få hjälp av någon stor och trygg och hålla mig under min armar och bara lyfta mig några centimeter upp? Varför låter jag mig inte bli hjälpt?

Det ljusnar.

Det ljusnar på himlen.
Det borde också ljusna i mitt hjärta.

Det har gått ett par dagar sedan tablettasken hamnade i mina händer. Jag lovade med bestämdhet att jag skulle smaka och njuta av sötman i tabletten.
Den ligger fortfarande orörd i min hand.

Jag vill fortsätta mitt liv utan. Jag vill rida ut stormen med bara mig och ingen annan.

Dagarna går upp och ned, och fast det finns bättre dagar så är det en tomhet jag känner som jag sällan känt förut. Jag vet inte riktigt vad jag skall göra med den och hur jag kan hantera den.
Hur skall jag ta mig vidare?

Jag tycker bara mer och mer synd om mig själv och jag blir allt mer patetisk. Och vem vill va med någon som är patetisk? Vem vill vara med någon som inte sprudlar av livsglädje, som inte skrattar och är glad? Vad har jag om jag inte har det?
Det är ju min identitet.