Kan det vara så att ens uppgift i livet är att göra andra lyckliga?

En

En dag i taget,
accepterar det som är
försöker flyta med och inte kämpa så mycket.

Just idag, just nu, är det ljust i mitt sinne. Jag är så tacksam för det.

Jag älskar ju livet, och varför inte passa på att ta vara på det när jag ändå är här.

Jag gör meningsfulla saker, jag utför min uppgift här på jorden nu. Inte imorgon eller igår, utan nu.

Jag är trött på allt.

Jag vet inte vem jag är

Jag har glömt bort vem som är jag,
hur fan kan man glömma det?

Omvärdering

Är jag en glad person?
Tänk om jag inte är allt det som jag i hela livet trott att jag är- glad och positiv?
Hur skall jag förhålla mig till det? Att omvärdera mig själv och min inställning till livet?

Gode högre makt, hjälp mig hitta min väg.

Är det så att jag alltid valt den enklaste vägen? Och i det, alltid gått emot min inre känsla och vilja?
Jag försöker hitta till den inre känslan, försöker minnas när jag varit som gladast, lugnast och tryggast? Försöker se de stunder då jag gjort det JAG verkligen vill och inte det jag gjort för att andra förväntar sig eller de saker jag trott är rätt.

Jag minns en sekvens i en bok som handlar om en tjej som lämnat livet i hemlandet för ett land som är nytt, där hittar hon ett enkelt liv men ett liv hon älskar. Det var en kort sekvens, men den finns med mig och jag har ofta sett mig själv i hennes situation. Jag har försökt ett flertal gånger, men aldrig helhjärtat. Har jag gjort något helhjärtat? Eller har jag gjort det halvhjärtat för att det är så läskigt att göra något fullt ut och för att eventuellt bli lycklig och lugn.

Jag förstår att det finns ingen sak, ingen annan människa, ingen mat, ingen drog som kan fylla mitt hål eller stoppa min tomhet. Det kan jag bara göra själv. Ändå kan jag inte förhindra tankar om en önskan att dela livet med. Att ha en stöttepelare att ventilera livet med, att uppleva livet med och att utveckla livet med.

En person berättade för mig idag om mannen som seglat runt jorden alldeles ensam och höll föreläsningar om sin resa. Mannen fick lovord för att han genomfört denna stora prestation, och dessutom ensam. Mannen svarade; att genomföra resan är ingen prestation för mig. Prestation för mig är att vara social, att förhålla mig till andra människor och att komma någon nära. Att segla själv är ingen match, men hur kul är det egentligen att se delfiner, valar och solnedgångar själv? Att inte ha någon att dela dessa fantastiska upplevelser med?

Jag har i hela mitt liv jobbat på bilden av mig själv som en social kompetent, ultrasocial människa. Men har jag någon gång varit någon riktigt nära? Har jag någon gång släppt hela min mur? Jag är inte säker på det?

För mig är det nära till känslor, lätt till skratt och till gråt. Men jag upplever att det bara är till ytan. Det jag känner djupt därinne, visar jag någonsin det? Jag tror inte det? Vet jag vad jag känner därinne? Vet jag vem jag är där inne? Jag har ingen aning.

Andras åsikter finns i min hjärna och i mitt hjärta. Jag undrar när det hände?

Vad fan, är det bara det här? Är det det här man går och peppar sig för och kämpar för?
Att gå ensam genom stan? Hur många sådana här kvällar har jag inte haft?

Jag och tomheten ute och går. Vi är fast förankrade i varann. Ensamheten är också oftast med. Han är lurig, för han är som en riktigt god gammal vän.

Är det inte dags att byta ut mina följeslagare snart? Har inte de gjort sitt i mitt liv?

Nu är det stängt här igen.

Jag är ledsen, men jag stannar hemma.

Jag vill inte åka någonstans, vill utsätta mig för dig. Du pratar så fint, du vaggar in mig i en falsk trygghet- som jag definitivt inte behöver.
Jag förstår bara inte varför?

Jag har aldrig bett om det, plötsligt vänds det till att det är jag som ber.

Jag har hela tiden varit ärlig, och denna gång verkligen varit modig. Det hjälper inte.

Jag behöver inte dig i mitt liv, just nu. Jag är nyfiken på dig, vill veta vem du är och lära känna dig. Det betyder inte att jag vill gifta mig med dig nu. Det betyder just- att jag vill lära känna dig.
Jag vill att du skall veta vad jag gör och hur jag tänker. Jag vill också veta vad du är för en person, och hur du lever din vardag.

Tyvärr vill vi uppenbarligen inte samma sak. Du är inte nyfiken på mig och mitt liv. Du vill ju inte veta. Jag är ledsen över det. Du säger att saker får ta tid, hur lång tid som helst.
Det får ta tid, fast någon typ av indikation på att du har något intresse behöver jag för att förstå att det är något värt att det tar tid.

Du vill att jag skall komma och hälsa på dig, säger du. Trots det har vi befunnit oss på samma plats under en månads tid utan att du gjort något för att vilja träffa mig. Jag får inte ihop ekvationen.

Om du inte är beredd, säg det. Om du inte vill, säg det. Tycker du något är fel, säg det bara. Säg inte att du tycker om mig, pussa inte på mig, säg inte att jag skall komma och hälsa på dig-om du inte vill.

Jag har ingen aning om vad, eller hur, du tänker.

Du säger att du är som du är, och du inte kan ändra dig på så många punkter. Det har jag full förståelse för och det accepterar jag. Jag är som jag är, men däremot tror jag att jag fortfarande har en massa saker jag vill och kan förändra hos mig själv. Jag tror aldrig att man blir klar, jag tror att livet är en process och jaget är i ständig utveckling.

Jag har hört det förut och är inte längre säker på att det är det jag behöver.

Jag behöver en person jag kan vila hos, känna mig trygg hos. Jag tror inte den personen är du. Jag vet inte ens om jag klarar att försöka se om det är så. Det kan göra för ont.

Det gör redan ont. Tack.

drömmar

Jag hade en dröm inatt,
en glasklar och intensiv dröm.

Jag får släppa min kontroll nu och släppa fokus. Jag fokuserar på mig och mitt liv. Vad jag vill och hur jag vill att saker skall te sig.

Vissa saker händer av en anledning. Vill jag hittar jag tillbaka till kärnan, den som är stark och trygg. Där skall grunden ligga.

God natt från en luft som är tryckande och svettig.