Kan det vara så att ens uppgift i livet är att göra andra lyckliga?

En

En dag i taget,
accepterar det som är
försöker flyta med och inte kämpa så mycket.

Just idag, just nu, är det ljust i mitt sinne. Jag är så tacksam för det.

Jag älskar ju livet, och varför inte passa på att ta vara på det när jag ändå är här.

Jag gör meningsfulla saker, jag utför min uppgift här på jorden nu. Inte imorgon eller igår, utan nu.

Jag är trött på allt.

Jag vet inte vem jag är

Jag har glömt bort vem som är jag,
hur fan kan man glömma det?

Omvärdering

Är jag en glad person?
Tänk om jag inte är allt det som jag i hela livet trott att jag är- glad och positiv?
Hur skall jag förhålla mig till det? Att omvärdera mig själv och min inställning till livet?

Gode högre makt, hjälp mig hitta min väg.

Är det så att jag alltid valt den enklaste vägen? Och i det, alltid gått emot min inre känsla och vilja?
Jag försöker hitta till den inre känslan, försöker minnas när jag varit som gladast, lugnast och tryggast? Försöker se de stunder då jag gjort det JAG verkligen vill och inte det jag gjort för att andra förväntar sig eller de saker jag trott är rätt.

Jag minns en sekvens i en bok som handlar om en tjej som lämnat livet i hemlandet för ett land som är nytt, där hittar hon ett enkelt liv men ett liv hon älskar. Det var en kort sekvens, men den finns med mig och jag har ofta sett mig själv i hennes situation. Jag har försökt ett flertal gånger, men aldrig helhjärtat. Har jag gjort något helhjärtat? Eller har jag gjort det halvhjärtat för att det är så läskigt att göra något fullt ut och för att eventuellt bli lycklig och lugn.

Jag förstår att det finns ingen sak, ingen annan människa, ingen mat, ingen drog som kan fylla mitt hål eller stoppa min tomhet. Det kan jag bara göra själv. Ändå kan jag inte förhindra tankar om en önskan att dela livet med. Att ha en stöttepelare att ventilera livet med, att uppleva livet med och att utveckla livet med.

En person berättade för mig idag om mannen som seglat runt jorden alldeles ensam och höll föreläsningar om sin resa. Mannen fick lovord för att han genomfört denna stora prestation, och dessutom ensam. Mannen svarade; att genomföra resan är ingen prestation för mig. Prestation för mig är att vara social, att förhålla mig till andra människor och att komma någon nära. Att segla själv är ingen match, men hur kul är det egentligen att se delfiner, valar och solnedgångar själv? Att inte ha någon att dela dessa fantastiska upplevelser med?

Jag har i hela mitt liv jobbat på bilden av mig själv som en social kompetent, ultrasocial människa. Men har jag någon gång varit någon riktigt nära? Har jag någon gång släppt hela min mur? Jag är inte säker på det?

För mig är det nära till känslor, lätt till skratt och till gråt. Men jag upplever att det bara är till ytan. Det jag känner djupt därinne, visar jag någonsin det? Jag tror inte det? Vet jag vad jag känner därinne? Vet jag vem jag är där inne? Jag har ingen aning.

Andras åsikter finns i min hjärna och i mitt hjärta. Jag undrar när det hände?

Vad fan, är det bara det här? Är det det här man går och peppar sig för och kämpar för?
Att gå ensam genom stan? Hur många sådana här kvällar har jag inte haft?

Jag och tomheten ute och går. Vi är fast förankrade i varann. Ensamheten är också oftast med. Han är lurig, för han är som en riktigt god gammal vän.

Är det inte dags att byta ut mina följeslagare snart? Har inte de gjort sitt i mitt liv?

Nu är det stängt här igen.

Jag är ledsen, men jag stannar hemma.

Jag vill inte åka någonstans, vill utsätta mig för dig. Du pratar så fint, du vaggar in mig i en falsk trygghet- som jag definitivt inte behöver.
Jag förstår bara inte varför?

Jag har aldrig bett om det, plötsligt vänds det till att det är jag som ber.

Jag har hela tiden varit ärlig, och denna gång verkligen varit modig. Det hjälper inte.

Jag behöver inte dig i mitt liv, just nu. Jag är nyfiken på dig, vill veta vem du är och lära känna dig. Det betyder inte att jag vill gifta mig med dig nu. Det betyder just- att jag vill lära känna dig.
Jag vill att du skall veta vad jag gör och hur jag tänker. Jag vill också veta vad du är för en person, och hur du lever din vardag.

Tyvärr vill vi uppenbarligen inte samma sak. Du är inte nyfiken på mig och mitt liv. Du vill ju inte veta. Jag är ledsen över det. Du säger att saker får ta tid, hur lång tid som helst.
Det får ta tid, fast någon typ av indikation på att du har något intresse behöver jag för att förstå att det är något värt att det tar tid.

Du vill att jag skall komma och hälsa på dig, säger du. Trots det har vi befunnit oss på samma plats under en månads tid utan att du gjort något för att vilja träffa mig. Jag får inte ihop ekvationen.

Om du inte är beredd, säg det. Om du inte vill, säg det. Tycker du något är fel, säg det bara. Säg inte att du tycker om mig, pussa inte på mig, säg inte att jag skall komma och hälsa på dig-om du inte vill.

Jag har ingen aning om vad, eller hur, du tänker.

Du säger att du är som du är, och du inte kan ändra dig på så många punkter. Det har jag full förståelse för och det accepterar jag. Jag är som jag är, men däremot tror jag att jag fortfarande har en massa saker jag vill och kan förändra hos mig själv. Jag tror aldrig att man blir klar, jag tror att livet är en process och jaget är i ständig utveckling.

Jag har hört det förut och är inte längre säker på att det är det jag behöver.

Jag behöver en person jag kan vila hos, känna mig trygg hos. Jag tror inte den personen är du. Jag vet inte ens om jag klarar att försöka se om det är så. Det kan göra för ont.

Det gör redan ont. Tack.

drömmar

Jag hade en dröm inatt,
en glasklar och intensiv dröm.

Jag får släppa min kontroll nu och släppa fokus. Jag fokuserar på mig och mitt liv. Vad jag vill och hur jag vill att saker skall te sig.

Vissa saker händer av en anledning. Vill jag hittar jag tillbaka till kärnan, den som är stark och trygg. Där skall grunden ligga.

God natt från en luft som är tryckande och svettig.

Nu är det natt.
Mörkret är här, här hos mig är det lugnt.

Men tänker det gör jag, hela tiden.

Undrar så vad det är som gör det? Jag borde tillåta mig själv att vara lycklig. Jag borde tillåta mig själv att sluta drömma och hoppas, och istället leva i det goda jag har.

Jag ser värdet i mig själv och mina tankar. Att så jag känner så är det, och att det är ok att känna så. Någon annans tankar och känslor är inte viktigare än mina egna. Hur kan den sanningen vara så svår för mig att förstå? Att i mitt liv är det som finns hos mig själv viktigast. Mitt liv är ju ingen annans och deras liv kan aldrig bli mitt.

Vad är det som är svårt att förstå med det?

Stämmer det att jag är så rädd att mista människor jag bryr mig om i mitt liv, att jag vill att de skall bekräfta sin kärlek hela tiden till mig? Det är nog så.
Jag kan vänta i evighet om jag vet att personen ser mig och har intentionen att vilja lära känna mig. Vill vara nyfiken på mig.

tålamod och acceptans

Är det så här du är? I så fall är det helt ok. Vill du vara lös och ledig?
Vad gör vi då här?
Vad är det du vill och vad är det du tycker? Avvaktar du för att se vad det här är?

Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till det här och till dig. Kan jag fixa det? Är jag beredd att göra det eller skall jag släppa med en gång och inte se vad det här kan bli?

Det kan bli svårt för mig som har ett stort bekräftelsebehov, aningens otrygg och har svårt att lita på folk. Jag behöver veta att jag är viktig för dig. Det räcker inte heller att du säger det, du måste visa det också.

Jag skulle, i den bästa av världar, vilja möta dig utan tvivel och förhoppningar. Utan för hastigt dragna slutsatser om hur du och jag är. Men det är svårt, vi har ju trots allt levt ett tag och har en del med oss.

Vad menar du med att du tycker om mig fast vi inte hörts på länge? Hur menar du då?
Jag lever i tron om att den personen som jag har ett visst intresse av mig vill träffa mig. Vill lära känna mig, och framför allt är nyfiken på mig. Vill veta vem jag är och vad jag tycker om. Jag har bara svårt att förstå ett anat sätt att se på det, men berätta för mig hur du tänker.

Visa sig sårbar, hur gör man det?

Vad innebär det att visa sig sårbar? Vad vinner man på det? Hur långt skall man gå?

Jag förstår inte , det är som en nyckel som jag inte har hittat, eller en ekvation jag inte kan lösa.

Är det så att det någon gång kommer att lösa sig?

Som vanligt helt oförstående

Är jag så fantastiskt naiv, så otroligt ointressant och tråkig?

Varför blir detta ett mönster? Vad är mitt problem?
Jag vill bara skrika och fråga vad fan det här handlar om, men vad är det att skrika om efter "endast fem träffar"? Men L tyckte att jag skulle ge honom tid och ligga lågt.

Va fan???

Så stilla, så lugnt och så tyst.
En önskan finns om att det i mitt inre kunde vara lite mer så.
Oftast, nu för tiden, är det bara en lätt bris inom mig.
Återigen något jag är så tacksam över.

Jag har ett bryderi.
Min naivitet som jag gillar och som jag inte vill ta bort.
Men, ibland så är guldfisken framme och jag glömmer varje gång.
Nej, det handlar inte om att jag glömmer, jag vill ju våga känna, så är det ju.

Men snälla, låt honom inte jiddra bort mig.

Upp och ner!

Det är snabba vändningar i mitt liv, och det är väl därför jag lever, inser jag.

I dag är en bra dag.

Känslor är livet.

Vad är det vi skall acceptera?

Det tyckte lite oroväckande.
Att jag talade om hur jag kände.
"Vi är ju så unga!"
Allt handlar om att acceptera varandra för den vi är.

Visst vi kan acceptera varandra, men kanske inte med varandra.
Jag har en tanke om hur jag vill ha det, precis som han har en tanke om hur hans liv skall vara.
Hans tanke kan jag respektera, och han kan säkert acceptera min, men kanske kan vi inte fläta ihop dem två?

Det är lätt för någon att säga: "Acceptera mitt liv, för jag kommer inte att förändras så mycket", då lägger man plötsligt över allt ansvar på den andre, och gör det väldigt enkelt för sig själv.

Jag kanske var lite over the top, men jag var i alla fall ärlig mot mig själv. Han får se mig som jag är. Om han inte kan ta det så är han ändå inte något för mig.

Here we go again.

Same procedure as last time.

Jag försöker att inte tänka och försöker att bara vara i allt härligt, men fan så lätt skall det inte vara.

Jag förstör för mig själv, men det är slut med det nu.

Jag gillar mig själv, jag vill vara lycklig och jag kan vara lycklig. Jag blir modigare och modigare och en dag får jag lön för mitt arbete. Kanske inte nu, men jag är en bra bit på väg.

Mönster upprepas och jag försöker bryta dem, kanske försent även denna gång, men det närmar sig.

Jag tycker om honom.

Modig & tacksam

Jag är så tacksam.

Tacksam över att jag fått möjligheten att våga vara modig.

Jag tycker om honom.

Vad göra med allt?

Hos min nya arbetsgivare har jag fått möjligheten att vid 3 tillfällen prata med en coach, vilken lyx. Vid första mötet frågade han mig:
- Vad är det som gör att det är extra bra med just dig? Att du sprudlar av energi och att det strålar om dig?

Att få höra de orden och känna i samma sekund att de sakerna han nämner och det han uppfattar faktiskt stämmer är en så stor lycka. Att jag kan känna det igen det är något jag med vördnad bockar för. Att så länge ha varit i ett sorts mörker och sedan komma ut på andra sidan det är en obeskrivlig lycka. Jag vill stanna i den här känslan.

Och som de lärda säger så verkar jag utstråla det och andra människor ser det. Vad lätt allt plötsligt blir då. Jag har mött någon, som verkar vara en fin människa, som ser det här. Som uppskattar det. Jag som har drömt så länge och undrat vad jag gjort för att inte förtjäna det? Men jag har ju inte varit mottaglig. Livet är egentligen väldigt enkelt.

Jag gråter av tacksamhet och oavsett vad fortsättningen blir av allt som kommer till mig just nu så är jag så otroligt tacksam!

Det är en lång resa, men jag börjar kunna andas igen.

Jag ser livet med lite andra ögon.

true colors

I see your True colours shining through
See your true colours
That’s why I love you
So don't be afraid to let them show
Your true colours
Your true colours are beautiful,
Like a rainbow

Nya tider.

Jag står åter igen inför något nytt. Jag står åter igen inför något som kan förändra mitt liv.
Hjulet är igångsatt och nu kan jag inte hindra det.

Om jag vill jag jag börja på ett tomt blad. Jag utgår från noll. Ingen vet, ingen ifrågasätter. Rädslan finns för att upprepa mönster från ett annat liv. Mönster som från och med nu tillhörde någon annan och inte mig.

Jag

Jag har blivit sagd till att jag är sjuk, och att jag får skylla mig själv.

Jag har blivit sagd till en rad saker som jag aldrig trodde att jag skulle få höra. Av personen som alltid försökt få mig att tro att hon är det viktigaste i mitt liv.

Man säger ibland saker utan att reflektera, många sanningar som visar tydligt var den människan står. Det är ledsamt när det händer.

tålamod

Jag har hoppat.
Har jag nu en gång hoppat så kan jag lika gärna fortsätta.

Det känns som jag sakta, sakta, sakta,
kryper ur mitt skal.

Ett hårt, tungt jävla skit skal.

Livrädd men förväntansfull för vad jag kommer att möta.

elimination

Jag sa upp mig. Var så beslutsam, beslutet kom från tårna och strömmade genom hela min kropp.
Skönt att ha bestämt sig.

Nu är det nog, som sagt.

Tröttheten sköljer över mig, och jag har svårt att stå rakt.

Jag tränar på att andas, men vill inte. Varför är det så svårt?

Gode gud, giv mig kraft att bryta alla negativa mönster i mitt liv.- Jag vill böra leva, leva fullt ut!

Nu är det!

Det är nu det gäller! Inte imorgon, inte i övermorgon, utan NU!

Jag gör det för min skull, därför att det är mitt liv och ingens annan.
Imorgon gör jag det.

snäll mot mig själv.

Så istället för att misshandla, plåga och klanka ner på mig själv har jag nu testat något nytt.

Jag har försökt vara snäll mot mig själv hela helgen och jag måste få erkänna att jag tycker om mig själv när jag är snäll.

Tapper

Vad är den innersta känslan nu?

Varför gråter jag? Vad är det jag sörjer?
Jag känner mig så fruktansvärt ensam.

Jag känner ingen trygghet, what so ever.

Ju mer jag missköter mig själv dessto mer ensam känner jag mig.

keep them coming!

Tårarna vill inte sluta rinna.
Det är en ständig, stilla bäck som sakta rör sig på mina kinder.
Varför vill de aldrig ta slut och varför kan jag inte sluta tycka synd om mig själv?

Varför kan jag inte få hjälp av någon stor och trygg och hålla mig under min armar och bara lyfta mig några centimeter upp? Varför låter jag mig inte bli hjälpt?

Det ljusnar.

Det ljusnar på himlen.
Det borde också ljusna i mitt hjärta.

Det har gått ett par dagar sedan tablettasken hamnade i mina händer. Jag lovade med bestämdhet att jag skulle smaka och njuta av sötman i tabletten.
Den ligger fortfarande orörd i min hand.

Jag vill fortsätta mitt liv utan. Jag vill rida ut stormen med bara mig och ingen annan.

Dagarna går upp och ned, och fast det finns bättre dagar så är det en tomhet jag känner som jag sällan känt förut. Jag vet inte riktigt vad jag skall göra med den och hur jag kan hantera den.
Hur skall jag ta mig vidare?

Jag tycker bara mer och mer synd om mig själv och jag blir allt mer patetisk. Och vem vill va med någon som är patetisk? Vem vill vara med någon som inte sprudlar av livsglädje, som inte skrattar och är glad? Vad har jag om jag inte har det?
Det är ju min identitet.

Nu är det tydligen nog.

Ett år äldre idag.

Firar!
Ja kanske, med Gråt och hans vänner.
Gråt och hans vänner har funnits med mig hela dagen, sådana underbara företeelser.

Står med en tablettask i min hand, tackar den som gav.
Vilken present så här på födelsedan å allt!
Hur kunde man veta att det var vad jag behövde?

Skall jag öppna asken och smaka? Eller är det kanske bättre och låta den vara, så den håller sin fina form? Tänk, vad händer om jag smakar? Vad händer om jag vill äta upp allihop?

Jag som hindrat mig själv så länge skall jag nu plötsligt ge efter?

likgiltig

Vill bara säga att något är fel.
Vill fortfarande skjuta det ifrån mig så ofta det går.

Likgiltighet är vad jag känner.

Igår vaknade jag av att jag svimmat och trillat. Låg naken på köksgolvet.
Jag blev rädd.

Det känns som att jag har undvikit att göra några inlägg här eftersom detta skulle vara en hyllning till livet och allt det fantastiska livet för med sig. De senaste månaderna har inte jag alls kunnat hitta den känslan.

Men varför skall vi gömma dessa känslor och funderingar. Det är ju det jag övar på, att även dela med mig av en inte-så-käck-och-glad-tjej.

Jag har efter att ha kämpat mig blodig för att hela tiden se det vackra i livet, tappat all motivation.
Min höft värker, den värker så jävla mycket att jag helst bara vill ligga i sängen, något som absolut inte hjälper. Jag har inte innan reflekterat så mycket över att det faktiskt påverkar mig. Men nu inser jag att det begränsar mig och jag är skitförbannad för det!

Jag tröstäter hela tiden och blir allt tjockare.

Jag längtar efter kärlek och trygghet och är på väg att ge upp. Jag som har lovat mig själv att aldrig sluta tro på kärlek. Men jag inser ju att det inte kommer att hända så länge jag inte själv förändrar min inställning, och då främst inställningen till mig själv. Varför är jag så elak mot mig själv? Varför tillåter inte jag mig själv att gemig hän, släppa på min integritet. Jag försöker, men plötsligt är jag mitt uppe i allt och då har jag glömt att komma ihåg skaerna jag lovat mig själv.

Jag tvivlar på min försörjning. Är det värt att hela tiden försöka prestera? För vem presterar jag? Varför gömmer jag mig bakom jobb? Vad är det som gör att det är så mkt enklare att jobba och inte ha tid för något annat?

Jag har inget naturligt driv, sa någon. Jag som aldrig ger upp, jag kämpar hela tiden för att inte ge upp.

Ensamhet

Varför vågar jag inte erkänna att jag känner mig ensam och att jag tycker att den känslan är skit?
Vad är det jag inte vill framstå som?