torsdag 31 december 2009

Snart slut.

Jag undrar varför det är så fruktansvärt för henne att inte längre ha makten över mig och mitt liv? Vad är det som gör att hon inte vill låta mig vara den jag är och bli den jag vill vara?

Vad är det som gör att det inte är förrän nu som det har kommit så långt upp till ytan så att jag måste göra något åt det?

måndag 16 november 2009

speedo

2 månader har gått sedan förra inlägget.
Min kraft tog slut.
Det har varit tid för eftertanke,
och jag kommer allt närmare det lugnet jag letar efter.

söndag 30 augusti 2009

Virrvarr

Springer, går, cyklar- vägrar stanna.
Vågar inte stanna och känna efter.
Jag vill bara ha lugn i bröstet.
När tanken slår mig så blir jag livrädd och springer vidare.

Något har dragit upp trådar och öppnat upp, nu är jag förvirrad med en öppen kropp.
Önskas att trådarna och innehållet packas om, samtidigt som jag får lugna handfasta
strykningar över mitt hår.


Visst finns kopplingar mellan kärlek och mitt förvirrade tillstånd, men det är inte väsentligt i sammanhanget. Detta är en process och det händer. Det händer mycket.

Jag vet att det är bra.

onsdag 26 augusti 2009

Lättad

Det är sagt, uttalat och berört.
Äntligen.

Livet handlar om sanningar. Sanningar kan vara jobbiga. Livet.

söndag 16 augusti 2009

Eget ansvar.

Jag tycker om dig för att du är så himla trevlig.

Du är glad, intresserad, rolig, intressant, charmig, intelligent, rapp, sprallig, djup och vaken.

Jag känner mig trygg, jag känner mig lugn, och jag vill fortsätta umgås med dig. Jag uppskattar ditt sällskap och saknar det.

Det här är några av de saker jag skulle säga till dig om jag inte trott att det var försent, om jag inte var så sanslöst feg. Men, det här det bästa jag kan göra just nu.

Du snurrar till det för mig, och varje gång ser du till att öppna mig, för att sedan i nästa sekund vrida om. Jag kan inte hantera det, därför väljer jag att stänga av, ignorera och inte stanna.
Du tar för mycket av min energi i anspråk...

Det jag behöver är lugn och ro. I mig lugn.

söndag 2 augusti 2009

Söndag

Det var länge sedan en söndag var så mycket söndag som söndagen varit idag.
Jag är ledsen.
Nu sätter jag punkt,
Jag vill verkligen sätta punkt.
Även om jag tar bladet från munnen
så vill jag ändå sätta punkt.
Det är försent, tillfället har passerat.

Det är skönt att slippa.
Jag behöver byta fokus.

Han är osäker.
Jag är fruktansvärt osäker.
Ingen bra kombination.

Så nu sätter jag punkt.

onsdag 29 juli 2009

Färdiglekt.

Nu är det bra. Nu är det tillräckligt.

Visst är det härligt att känna, vare sig det är jobbiga eller sköna känslor.

Men det är inte härligt att vara en person vars känslor spelas med.
Vad annat kan vara?

Så, snälla släpp mig!
Lägg inte mer energi på mig, underhåll inte mina känslor. De behöver ingen underhållning, de behöver ro.

Varför bråkas det så? Varför smörjer du mig så? Varför uppmärksammar du mig?

Du säger att du är en fin människa och en bra person.
Visa det genom att släppa mig. Låt mig inte drömma.


måndag 27 juli 2009

Regn

Ett kärt återseende som får mig att bubbla.

Det får mig att känna att jag lever, att jag andas.
Kan det verkligen bara vara en envägskommunikation?
Jag har alltid hävdat att det inte kan vara det, men bör väl bli realistisk nu i vuxen ålder och inse att det kan finnas i bara ett av två sinnen.

Men det är ju en sån skön känsla, jag är beroende, drogad och hög på känslan.

Ja, ja...vad vet jag?
Vem är jag att veta det?
Jag skulle ju kunna fråga.

söndag 26 juli 2009


Så varför kan jag inte ta för mig av det som bjuds? Varför har jag problem med det?

Vissa skulle kanske säga att det är en "hang up" och en fix idé, att det är något jag bara får förändra.


Jag tror att jag i hela mitt liv har skjutit undan min egna innersta känslor, för att visa att jag inte blir ledsen eller sårad. För att visa att kommentarer och ord inte biter på mig, att svek inte påverkar mig. Jag har tänkt att jag skyddar mig själv genom att inte visa att jag blir sårad, förbannad eller ledsen.
Jag har också alltid ytterst ute alltid trott att jag inte får vara med. Eller fel, jag får alltid vara med, men inte till 100%. Vilket gör att jag inte litar på att jag duger. Det är väl därför jag också är så rädd att visa vad jag känner och vill, jag är ju rädd att den personen skall undra hur jag någonsin kunde tro en sån sak...det borde jag väl förstått.

Till saken hör att jag är en vuxen kvinna, med innerst inne en ganska god självkänsla...för innerst inne tror jag på mig själv och vet mitt egenvärde.


Jag är också väldigt bra på att gaska upp mig! Att hela tiden tänka positivt. Ibland kan jag kräkas på mig själv och önska att jag bara kunde få vältra mig i självömkan och ledsenhet. Men det är väldigt sällan jag tillåter mig det, och näst intill aldrig visa det för någon annan.
Nä, jag får ju inte må för dåligt, för det finns ju alltid de som mår värre. Jag vill ju för allt i världen vara gnällig.

Så...om det för alla alltid finns någon som har det värre, kan inte jag vara den personen någon gång? Kan inte jag få vara den personen som ger av mig själv och lyckas med det? Inte gör det halvdant utan till 100%? J
ag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde visa mig själv. Utan att någon skrattar, springer, suckar eller skäller.
Vad skall jag säga?

Hur skall jag ta det här vidare?

Fast jag vet att jag gör fel om jag gör något alltför snabbt. Jag märker ju att jag skräms bara jag antyder något. Jag som är den man minst av allt behöver vara rädd för.

Jag är inte påstridig, aldrig.
Kanske för mycket åt andra hållet istället. jag tror inte att jag någonsin får visa. Inte i den här fasen. jag tror att jag måste spela cool, och det har ju bevisats alla de gånger jag försökt att inte gör det.

Så hur skall jag någonsin kunna tro att någon uppskattar ett annat sätt?

Jag är inte heller en person som ständigt behöver socialisera. Jag själv önskar ju tid, tid för mig själv och mitt liv. Vad är det som gör att jag skräms?

Jag tycker att han är så utvecklad och mogen att han inte skulle göra så här om han seriöst tyckte om mig. Undrar vad det är som gör att man spelar som mest med dem som man från början trodde att man skulle spela som minst med?

Jag förstår inte heller hur jag kan bli så arg på honom. det kryper i mig och jag vill bara klösa ut ögonen på honom. Han säger att han gör saker för min skull. Att han visar sig för min skull...han säger det med ett leende, men menar såklart allvar. Jag vill att han skall säga att han vill träffa mig, jag vill att han skall vilja göra saker med mig inte bara genom en slump. Vi ses bara slumpmässigt...eller nu ljuger jag. Vi ses i offentligheten, vi vet att vi kommer att ses, vi bestämmer aldrig något, men vi ses. Båda vet att vi ses.


Mission completed, dags att vända blad.

Avslut och nystart.

I dag gjorde jag min sista dag på mitt arbete.
Avslut.
Underligt.

Jag gillar avslut, jag gillar att börja om på nytt blad.

Nu kommer något nytt och spännande. Nya möjligheter.

lördag 25 juli 2009


Jag vill, vill så det värker.

Men vill lugnt, lugnt och stilla.

Vill vara hos någon. Vara nära och trygg. Vill kunna vara bara jag och ingen annan. Vill inte skratta för att jag måste. Vill inte vara duktig för att jag måste. Vill inte behöva prestera i alla situationer. Jag vill luta mig mot en axel och vara totalt avslappnad. Vill släppa alla spänningar i kroppen.

Jag vill skratta från hjärtat, bubblande, kiknade och pärlande. Det händer alltför sällan.

Skrattar och ler gör jag varje dag, hela tiden. Det är så mitt alldagliga ansikte ser ut. Skrattet finns som ett skydd. Skämten som en barriär.

Jag vill att någon skall kämpa sig innanför det. Våga se förbi det där, kräva att få komma fram och in. Inte förrän då kommer jag att våga.

fredag 24 juli 2009

Livet är fantastiskt!

Livet är fantastiskt! Det var ju därför jag började skriva den här bloggen.

Jag älskar livet, jag älskar människor och vad detta/dessa tillför mitt liv.
Tänk vad människor gör med en.
Alla dessa människor som ger mig så mycket.
Vi pratar inte om några märkvärdigt himlastormande saker, utan bara härliga känslor, roliga upplevelser, skratt och insikter.

Det är så lätt att glömma bort och ta för givet. Möjligheten att alltid möta människor, att ha förmågan att ta och få kontakt med människor är inte alls att förringa. Det finns de som inte har förmågan.

Jag är så tacksam.
Tacksam för att det går lätt för mig.
Lätt att hitta gemensamma nämnare, något att prata om, slänga käft vad du än vill kalla det.
Ur dessa ytliga samtal kommer det ofta något djupare, men också lärdom.

Jag uppskattar samtal med alla slags människor. Det finns inte en enda människa som inte kan lära mig något. Som kan få mig att komma till insikt, hitta förståelse, skratta, eller känna samförstånd med. Och alla är olika. Fantastiskt.

Som sagt:

Livet är fantastiskt!
Jag älskar livet och människorna som rör sig i det.


Livet är fantastiskt!

Nu är det äntligen dags att få använda uttrycket igen; Livet är fantastiskt!

Små korta stunder av lycka som gör att livet känns fantastiskt att leva. Det går inte alltid att sätta fingret på vad det är som gör att lyckokänslor bubblar upp i kroppen. Men...det är en härlig känsla.

Idag: en yrkesmässigt smidig dag, middag med arbetskamrater, god service, gott vin, uppmärksamhet, glädje, vacker utsikt över GBG:s hamn innan sovdags, glass.
Det är en hel rad saker att glädjas åt, det är det som gör livet så härligt att leva.

Två intensiva dagar kvar, sedan bär det av på nya upptåg. Känns underligt, härligt, nervöst och jag är extremt förväntansfull. Vad skall jag göra med det här? Hur hanterar jag med- och motgångar?

onsdag 22 juli 2009

kontakt

Trots att det kändes underligt en tid finns det nu något försiktigt och blygsamt, nästan något fint och vänligt.

Eller är det kanske bara ett sätt att underhålla sitt bekräftelsebehov?

Haydn


Jag lyssnar på Haydn...

Det är regn i luften och jag känner mig en smula höstig.

Börjar kännas i kroppen att jag är redo för ett avslut. Ett avslut som jag knappt reflekterat över. Jag har bara funderat över det nya som händer i mitt liv. Eller...jag kanske inte ens har funderat över det. När jag tänker efter har jag istället skjutit undan det och bestämt mig för att börja tänka på det när det är dags.

Nu händer det nya saker i mitt liv. Jag kommer fortsätta utvecklas, visst är det fantastiskt. Tänk att det alltid finns något som driver oss framåt. Att aldrig ge upp och alltid vilja komma vidare. Nu är jag här, på väg in i nästa cirkel. Jag blir stolt över mig själv när jag inser att jag faktiskt inte låter mig stagnera. Jag blir också stolt över mig själv över att jag vågar, att jag litar på mig själv och egen kapacitet.

Osäkerhet är ett ord som jag inte tycker om.
Jag vet inte vart jag har ordet.
Jag har inget bra sätt att förhålla mig till osäkerhet.
Jag känner ofta osäkerhet, lite för ofta.
I de flesta situationer har jag lärt mig att hantera den, men den finns ofta där.

Men osäkerhet för mig är också en pirrande känsla, inte alltid negativ.


måndag 20 juli 2009

Por la noche

Vinden tilltar och ljuset på himlen mörknar.
Regnet kommer förbi och hälsar på.

Det är lugnare i min själ, lugnare i mitt hjärta.

Jag vet med bestämdhet och livet kommer att förete sig.
Det blir precis så som jag vill att det skal vara.

söndag 19 juli 2009

Virvelvinden fortsätter.

Han virvlar fortfarande i mitt liv, om än dock inte så kraftfullt. Lite mjukare vindar och inte så tumultartat.

Någonstans uppskattas varandras sällskap.

lördag 18 juli 2009

Virvelvind

Folk som snabbt virvlar in i ens liv tenderar att lika snabbt blåsa ut igen.
De rör ofta till det så förbannat bara.
De verkar också vilja lämna en vindpust kvar som har allt svårare att hitta ut.
Det blir allt jobbigare att städa upp.

fredag 17 juli 2009

Vi möts igen.

Så idag möttes vi igen, mannen som jag ändå i hemlighet tänker på.

Det började hårt, mjuknade och när vi skiljdes igen så hade han åter igen väckt den fina känslan igen. Avväpnat och inte aggressivt. Jag är trött på aggressivt, trött på osäkert, trött på spel.

Vill att det skall vara enkelt, vill att det skall flyta känslor mellan två individer.

Vill leva, uppleva och känna.

Varför är jag så feg?

söndag 12 juli 2009

I den bästa av världar så vill jag tro att han agerar som han gör för att testa mig och provocera mig när han slänger ur sig saker som uppenbart gör mig ledsen.

När konversationen fortsätter för att kunna avslutas utan att vi uppmärksammat hans information så måste han säga det två gånger till.

Som sagt, önskar jag att i de bästa av världar är ett sätt att provocera mig att se hur jag reagerar. Men i verkligheten, av egen tidigare erfarenhet, betyder det ingenting. Det finns ingen djupare anledning till att han vill delge mig den informationen.

Mina föreställningar om hur saker och ting skulle kunna vara och hur mycket jag tolkar in i vad människor säger är inte av denna värld...

Jag har väl svårt att se det för vad det är eftersom jag själv inte är tillräckligt tydlig och vill att folk skall förstå mina signaler.

lördag 11 juli 2009

feghet

Feghet och rädsla går hand i hand. Min känslor är utanpå kroppen, jag förbannar mig själv för att jag inte vågar visa dem. Jag tycker det är fegt, inte så mycket gentemot personen i fråga utan fegast mot mig själv.

Tanken på att stå där och tänka att det inte blev något på grund av att jag var för feg kan skrämma mig. Vissa dagar däremot ignorerar jag fakta och skulle ALDRIG säga något eller visa något. Tänk om jag skulle visa mig sårbar, det är omöjligt.

Dagens kärleksförklaring.

Hur skall jag förklara kärleken till denna dagen?

En cykeltur i regnet, möte med kär gammal vän, dofter, frustration (som också är en tillgång), ett igenkännande, känsla av styrka, peppande samtal.

Aggressioner

Vad hjälper mina utbrott? Varför tror jag att det hjälper mig att bete mig som en barnunge, och vara sur och tjurig? Varför skulle det hjälpa...

Det jag håller på med just nu kallas inte för tydlighet, inte heller kallas det för konstruktivt och definitivt inte för genomtänkt och medvetet agerande.

Hur kan jag vända mina tankar till något positivt? Hur hittar jag tillbaka till min kärna vilket alltid är den jag skall utgå ifrån?

Livet är fantastiskt!

Jag vill bara tillägga, även om det inte alltid kan uppfattas så, att jag älskar livet!

Vad finns att klaga på?

En film, strilande regn, sorlet från gatan nedanför, en cykel som är som en gud, vackra ögon, avslappnade samtal, ärliga samtal, växter som tar sig i mina krukor, kärlek i min omgivning, skratt som bubblar, fysisk ansträngning, mat.

Dessa är några av de ingredienser som har fått mig att älska denna dagen!

Tillsammans är man mindre ensam


Viljan att våga släppa är så mycket större än själva förmågan.

Vad är det som har gjort mig sådan? Varför är rädslan så stor att visa sig sårbar? Vad är det som gör att stå med öppet hjärta så otroligt svårt?

Jag längtar efter att öppna mig, längtar efter att visa vem jag är. Längtar efter att behöva någon, och att få visa det. Men vad är det som gör att människor tröttnar, tröttnar på att försöka? Visst, det där vet jag ju svaret på själv. Men utifrån mitt eget perspektiv så vill jag ju inte förstå det. Jag behöver veta att jag är trygg och vet att personen respekterar mig.

Är det för förödmjukelsens skull jag så många gånger inte har förmågan? Förödmjukelsen jag så många gånger känt i relationer med andra människor. Ord som blivit sagda, agerandet jag förundrats över varför jag råkar ut för. Jag vill ju ingen illa. Aldrig att jag skulle göra något medvetet för att såra en annan människa. Ändå lyckas det vara jag som står där med skägget i brevlådan och rodnaden som sprider sig på kroppen. Och varje gång slocknar något inom mig och gör mig mer distanserad varje gång.

Det är här jag hellre skojar, fäller rappa kommentarer, skrattar och flamsar än att visa att jag blir sårad. Jag som är en blödig människa, fast när jag tänker efter inte alls särskilt blödig. Står mitt kast.

Ändå slutar jag inte tro på kärleken. Det är tvetydigt. Jag förutsätter att en dag så finns det någon som ser igenom allt det där, och bara avdramatiserar min bullshit.

Jag vågar flyta med ett tag, och blåser gärna upp lågorna (ibland för att se om jag kan, men också för att jag är nyfiken), men sen så kommer väggen. Där tar det stopp.

fredag 10 juli 2009

Känslorna utanpå kroppen.

Jag lämnar en man för att jag ständigt känner mig pressad och kvävd. Jag anses enligt honom vara roten till allt ont, medan jag själv gärna vill hävda att "it takes two to tangle".

Jag är glad och hoppfull över min nyvunna frihet. Inmundigar en välförtjänt kaffe en morgon för att fira min semester. Plötsligt från ingenstans dyker någon upp som för att reta mina smaklökar, som för att testa mig och känna mig. Någon som upptar min tid och lyckas få mig att släppa greppet och bara följa med. I samma sekund som jag låter detta hända så vet jag. Jag vet att berusningen jag har i min kropp när som helst kan vända, vända till något annat. Jag vet också hur mycket jag älskar känslan av att vara hög och berusad av vad det nu är.

Uppfattar känslan som något härligt, något jag skall ta till vara på och minnas. En av de första tankarna var också att inte lita på den personen som hamnade i min väg, att inte låta honom berusa mig och beröra mig på riktigt. Jag lät det inte heller hända ytterst ute...men innerst inne var jag fast redan efter ett par minuter.





onsdag 24 juni 2009

midjemåttet

Vad händer i ens liv under tiden midjemåttet ökar?

Det skulle kunna kännas som att livet har varit en karusell på Liseberg? Men jag ser inte riktigt det...


måndag 22 juni 2009

Till råga på allt...

till råga på allt innan jag ens har hunnit ge honom svaret, så möts jag av mitt gamla hjärnspöke hand i hand med sin nu nyförlovade tjej. Jag hälsade käckt som bara jag kan, men det enda jag tänkte på var att jag är snorförkyld med röd näsa, blek och och lite härligt överviktig...
Det är precis så man vill känna sig den dagen...

söndag 21 juni 2009

Älskar, älskar inte?

Den enda fråga jag behöver svara på enligt honom är om jag älskar honom eller inte.
Det är svaret på våra problem.
Han vill att jag även här skall vara den som är ansvarig.
Jag har ständigt dåligt samvete över att jag inte lyckas luska ut vad det är han vill eller vad han tänker. Är jag ansvarig för det?

Det sägs att vi alla är ansvarig för våra egna liv, ingen annan.

lördag 20 juni 2009

Denne man ger mig bryderier.
Visst, kanske är det något alla man ger oss kvinnor på ett eller annat sätt.
Ja, bryderier alltså

alltid efter alla andra

Varför är vi tvetydiga? Är det alltid ett tecken på osäkerhet? Är det kanske vår natur och inte alltid behöver vara något negativt?


Bloggintresserade

Om mig

Jag är en person som älskar livet och möten med människor. Jag lever för möten. Jag vill bejaka mitt liv och leva det till fullo, men lyckas inte alltid till 100%.