Det känns som att jag har undvikit att göra några inlägg här eftersom detta skulle vara en hyllning till livet och allt det fantastiska livet för med sig. De senaste månaderna har inte jag alls kunnat hitta den känslan.

Men varför skall vi gömma dessa känslor och funderingar. Det är ju det jag övar på, att även dela med mig av en inte-så-käck-och-glad-tjej.

Jag har efter att ha kämpat mig blodig för att hela tiden se det vackra i livet, tappat all motivation.
Min höft värker, den värker så jävla mycket att jag helst bara vill ligga i sängen, något som absolut inte hjälper. Jag har inte innan reflekterat så mycket över att det faktiskt påverkar mig. Men nu inser jag att det begränsar mig och jag är skitförbannad för det!

Jag tröstäter hela tiden och blir allt tjockare.

Jag längtar efter kärlek och trygghet och är på väg att ge upp. Jag som har lovat mig själv att aldrig sluta tro på kärlek. Men jag inser ju att det inte kommer att hända så länge jag inte själv förändrar min inställning, och då främst inställningen till mig själv. Varför är jag så elak mot mig själv? Varför tillåter inte jag mig själv att gemig hän, släppa på min integritet. Jag försöker, men plötsligt är jag mitt uppe i allt och då har jag glömt att komma ihåg skaerna jag lovat mig själv.

Jag tvivlar på min försörjning. Är det värt att hela tiden försöka prestera? För vem presterar jag? Varför gömmer jag mig bakom jobb? Vad är det som gör att det är så mkt enklare att jobba och inte ha tid för något annat?

Jag har inget naturligt driv, sa någon. Jag som aldrig ger upp, jag kämpar hela tiden för att inte ge upp.