Tårarna vill inte sluta rinna.
Det är en ständig, stilla bäck som sakta rör sig på mina kinder.
Varför vill de aldrig ta slut och varför kan jag inte sluta tycka synd om mig själv?
Varför kan jag inte få hjälp av någon stor och trygg och hålla mig under min armar och bara lyfta mig några centimeter upp? Varför låter jag mig inte bli hjälpt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar