Det ljusnar.

Det ljusnar på himlen.
Det borde också ljusna i mitt hjärta.

Det har gått ett par dagar sedan tablettasken hamnade i mina händer. Jag lovade med bestämdhet att jag skulle smaka och njuta av sötman i tabletten.
Den ligger fortfarande orörd i min hand.

Jag vill fortsätta mitt liv utan. Jag vill rida ut stormen med bara mig och ingen annan.

Dagarna går upp och ned, och fast det finns bättre dagar så är det en tomhet jag känner som jag sällan känt förut. Jag vet inte riktigt vad jag skall göra med den och hur jag kan hantera den.
Hur skall jag ta mig vidare?

Jag tycker bara mer och mer synd om mig själv och jag blir allt mer patetisk. Och vem vill va med någon som är patetisk? Vem vill vara med någon som inte sprudlar av livsglädje, som inte skrattar och är glad? Vad har jag om jag inte har det?
Det är ju min identitet.