Omvärdering

Är jag en glad person?
Tänk om jag inte är allt det som jag i hela livet trott att jag är- glad och positiv?
Hur skall jag förhålla mig till det? Att omvärdera mig själv och min inställning till livet?

Gode högre makt, hjälp mig hitta min väg.

Är det så att jag alltid valt den enklaste vägen? Och i det, alltid gått emot min inre känsla och vilja?
Jag försöker hitta till den inre känslan, försöker minnas när jag varit som gladast, lugnast och tryggast? Försöker se de stunder då jag gjort det JAG verkligen vill och inte det jag gjort för att andra förväntar sig eller de saker jag trott är rätt.

Jag minns en sekvens i en bok som handlar om en tjej som lämnat livet i hemlandet för ett land som är nytt, där hittar hon ett enkelt liv men ett liv hon älskar. Det var en kort sekvens, men den finns med mig och jag har ofta sett mig själv i hennes situation. Jag har försökt ett flertal gånger, men aldrig helhjärtat. Har jag gjort något helhjärtat? Eller har jag gjort det halvhjärtat för att det är så läskigt att göra något fullt ut och för att eventuellt bli lycklig och lugn.

Jag förstår att det finns ingen sak, ingen annan människa, ingen mat, ingen drog som kan fylla mitt hål eller stoppa min tomhet. Det kan jag bara göra själv. Ändå kan jag inte förhindra tankar om en önskan att dela livet med. Att ha en stöttepelare att ventilera livet med, att uppleva livet med och att utveckla livet med.

En person berättade för mig idag om mannen som seglat runt jorden alldeles ensam och höll föreläsningar om sin resa. Mannen fick lovord för att han genomfört denna stora prestation, och dessutom ensam. Mannen svarade; att genomföra resan är ingen prestation för mig. Prestation för mig är att vara social, att förhålla mig till andra människor och att komma någon nära. Att segla själv är ingen match, men hur kul är det egentligen att se delfiner, valar och solnedgångar själv? Att inte ha någon att dela dessa fantastiska upplevelser med?

Jag har i hela mitt liv jobbat på bilden av mig själv som en social kompetent, ultrasocial människa. Men har jag någon gång varit någon riktigt nära? Har jag någon gång släppt hela min mur? Jag är inte säker på det?

För mig är det nära till känslor, lätt till skratt och till gråt. Men jag upplever att det bara är till ytan. Det jag känner djupt därinne, visar jag någonsin det? Jag tror inte det? Vet jag vad jag känner därinne? Vet jag vem jag är där inne? Jag har ingen aning.

Andras åsikter finns i min hjärna och i mitt hjärta. Jag undrar när det hände?