Nu är det natt.
Mörkret är här, här hos mig är det lugnt.

Men tänker det gör jag, hela tiden.

Undrar så vad det är som gör det? Jag borde tillåta mig själv att vara lycklig. Jag borde tillåta mig själv att sluta drömma och hoppas, och istället leva i det goda jag har.

Jag ser värdet i mig själv och mina tankar. Att så jag känner så är det, och att det är ok att känna så. Någon annans tankar och känslor är inte viktigare än mina egna. Hur kan den sanningen vara så svår för mig att förstå? Att i mitt liv är det som finns hos mig själv viktigast. Mitt liv är ju ingen annans och deras liv kan aldrig bli mitt.

Vad är det som är svårt att förstå med det?

Stämmer det att jag är så rädd att mista människor jag bryr mig om i mitt liv, att jag vill att de skall bekräfta sin kärlek hela tiden till mig? Det är nog så.
Jag kan vänta i evighet om jag vet att personen ser mig och har intentionen att vilja lära känna mig. Vill vara nyfiken på mig.