Jag vill, vill så det värker.

Men vill lugnt, lugnt och stilla.

Vill vara hos någon. Vara nära och trygg. Vill kunna vara bara jag och ingen annan. Vill inte skratta för att jag måste. Vill inte vara duktig för att jag måste. Vill inte behöva prestera i alla situationer. Jag vill luta mig mot en axel och vara totalt avslappnad. Vill släppa alla spänningar i kroppen.

Jag vill skratta från hjärtat, bubblande, kiknade och pärlande. Det händer alltför sällan.

Skrattar och ler gör jag varje dag, hela tiden. Det är så mitt alldagliga ansikte ser ut. Skrattet finns som ett skydd. Skämten som en barriär.

Jag vill att någon skall kämpa sig innanför det. Våga se förbi det där, kräva att få komma fram och in. Inte förrän då kommer jag att våga.