Så varför kan jag inte ta för mig av det som bjuds? Varför har jag problem med det?

Vissa skulle kanske säga att det är en "hang up" och en fix idé, att det är något jag bara får förändra.

Jag tror att jag i hela mitt liv har skjutit undan min egna innersta känslor, för att visa att jag inte blir ledsen eller sårad. För att visa att kommentarer och ord inte biter på mig, att svek inte påverkar mig. Jag har tänkt att jag skyddar mig själv genom att inte visa att jag blir sårad, förbannad eller ledsen. Jag har också alltid ytterst ute alltid trott att jag inte får vara med. Eller fel, jag får alltid vara med, men inte till 100%. Vilket gör att jag inte litar på att jag duger. Det är väl därför jag också är så rädd att visa vad jag känner och vill, jag är ju rädd att den personen skall undra hur jag någonsin kunde tro en sån sak...det borde jag väl förstått.

Till saken hör att jag är en vuxen kvinna, med innerst inne en ganska god självkänsla...för innerst inne tror jag på mig själv och vet mitt egenvärde.

Jag är också väldigt bra på att gaska upp mig! Att hela tiden tänka positivt. Ibland kan jag kräkas på mig själv och önska att jag bara kunde få vältra mig i självömkan och ledsenhet. Men det är väldigt sällan jag tillåter mig det, och näst intill aldrig visa det för någon annan. Nä, jag får ju inte må för dåligt, för det finns ju alltid de som mår värre. Jag vill ju för allt i världen vara gnällig.

Så...om det för alla alltid finns någon som har det värre, kan inte jag vara den personen någon gång? Kan inte jag få vara den personen som ger av mig själv och lyckas med det? Inte gör det halvdant utan till 100%? J ag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde visa mig själv. Utan att någon skrattar, springer, suckar eller skäller.