Viljan att våga släppa är så mycket större än själva förmågan.
Vad är det som har gjort mig sådan? Varför är rädslan så stor att visa sig sårbar? Vad är det som gör att stå med öppet hjärta så otroligt svårt?
Jag längtar efter att öppna mig, längtar efter att visa vem jag är. Längtar efter att behöva någon, och att få visa det. Men vad är det som gör att människor tröttnar, tröttnar på att försöka? Visst, det där vet jag ju svaret på själv. Men utifrån mitt eget perspektiv så vill jag ju inte förstå det. Jag behöver veta att jag är trygg och vet att personen respekterar mig.
Är det för förödmjukelsens skull jag så många gånger inte har förmågan? Förödmjukelsen jag så många gånger känt i relationer med andra människor. Ord som blivit sagda, agerandet jag förundrats över varför jag råkar ut för. Jag vill ju ingen illa. Aldrig att jag skulle göra något medvetet för att såra en annan människa. Ändå lyckas det vara jag som står där med skägget i brevlådan och rodnaden som sprider sig på kroppen. Och varje gång slocknar något inom mig och gör mig mer distanserad varje gång.
Det är här jag hellre skojar, fäller rappa kommentarer, skrattar och flamsar än att visa att jag blir sårad. Jag som är en blödig människa, fast när jag tänker efter inte alls särskilt blödig. Står mitt kast.
Ändå slutar jag inte tro på kärleken. Det är tvetydigt. Jag förutsätter att en dag så finns det någon som ser igenom allt det där, och bara avdramatiserar min bullshit.
Jag vågar flyta med ett tag, och blåser gärna upp lågorna (ibland för att se om jag kan, men också för att jag är nyfiken), men sen så kommer väggen. Där tar det stopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar